11 januari 2016
Snart inleds förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för tidningsbuden. OB-tillägget är en av huvudfrågorna.
Något OB skrevs aldrig in i det första landsomfattande avtalet 1975. Istället fixade Transports ordförande Hasse Ericson en "social hjälpfond".
Om tidningsbudsavtalet 1975
Den 15 december 1975 skrevs det första landsomfattande kollektivavtalet för tidningsbud mellan Svenska Transportarbetareförbundet och dåvarande Tidningarnas Arbetsgivareförening TA och A-Pressens Samorganisation.
Det var ett ackords- och betingsavtal på alla utdelningsområden under en mil.
Det följde tidningsbuden i 32 år framåt.
Först i september 2007 tecknades ett helt nytt tidningsbudsavtal, där alla distrikt och trakter skulle tidsättas.
Förhandlingarna leddes under hösten 1975 av regeringens förlikningsman. Men precis innan jul 1975 undertecknade parterna avtalet som trädde i kraft 1 juli 1976.
En av de pådrivande till ett nytt landsomfattande avtal var Stockholmsbudens ordförande Maja Lundkvist, som var filialföreståndare och tidningsbud och dessutom satt med i Transports styrelse i över 20 år. Men förhandlingarna på Transports sida sköttes av Hasse Ericson och tre andrar funktionärer.
Efter att ha skrivit under tidningsbudens avtal packade Transports ordförande väskorna och flög till Kanarieöarna med sin fru. Han tillbringade nyåret i en bungalow som ägdes av Svenska Arbetsgivarföreningen i San Augustin. Och blev rikskändis.
 | |||||||||||
| Tidningsbud som lutar cykeln mot en snödriva på 70-talet |
Det var en tid av stora förändringar inom tidningsdistributionen. Riksdagen hade beslutat om ett distributionsstöd som infördes 1970 för att driva fram en gemensam distribution av morgontidningarna. Tidigare hade varje tidning sina egna utdelare.
Riksdagen beslöt också att Posten skulle gå in i tidningsdistributionen för att tillvarata statens intressen och påskynda rationaliseringen i branschen.
1969 startades Tidningstjänst som ett underbolag till Posten. Tidningstjänst anlitade till en början till stor del underentreprenörer som bedrev verksamheten som privata handelsbolag. På 70-talet hade Tidningstjänst, med ett huvudkontor i Stockholm, utdelning på ett 15-tal områden utspridda över hela landet. Även Pressbyråns distributionsbolag PS konkurrerade om utdelningsområdena.
Det nya avtalet gällde för Pressens Morgontjänst i Stockholm. Tidningsbärarna, Pressbyråns distributionsbolag Pressens Samdistribution (som avvecklades 2003), det statsägda Tidningstjänst och alla tidningsbud som då fortfarande var anställda i tidningarnas egen regi.
När det gällde entreprenad var avtalet tvetydigt. Dels fanns ett allmänt förbud för all utdelning på entreprenad, men det fanns samtidigt en bilaga om att de som anlitade entreprenörer måste se till att dessa följde avtalsvillkoren.
Avtalet stadgade att tidningsbuden skulle arbeta sex nätter i veckan med ett grundbeting som ökade något (fast påfallande lite) i tio olika intervaller för varje kilometer upp till en mil. Detta skulle beräknas genom att tidningsbudets sträcka mättes fram till alla portar och brevlådor. Till detta la man en inomhussträcka beräknad efter vissa normer, som minskades ner om det fanns hiss i huset. Då fick man fram det kilometerintervall som utgjorde grundlönen för distriktet eller trakten. På grundlönen las ett tillägg på 2 kronor och 18 öre i månaden för varje 6-dagarsutdelad tidning och minskades proportionerligt om tidningen kom ut färre dagar. Ingen OB-ersättning skulle utgå utan den skulle anses som inräknad i lönen. Avtalet reglerade även söndagsutbärning, försenad utbärning, extraturer, bil och transportmedelsersättning och gav filialföreståndare en extralön på minst 1055 kronor i månaden.
Men på landsbygdslinjer och större utdelningsområden över en mil skulle ackord inte tillämpas. Då gällde en fast timlön på 25 kronor och 5 öre i 1975 års avtal.
Med tiden utökades kilometertabellerna så att de kunde gälla ända upp till 20 kilometer. Över 20 kilometer blev det med tiden månadslön med olika tillägg, bl.a. för alla extra produkter som började delas ut.
Beräkningen av premietillägget ändrades med tiden så att de första 150 tidningarna inte gav något tillägg. I Stockholm och Göteborg de 110 första tidningarna. Även här tillkom tillägg per styck för extraprodukter. Under en tid fanns ett vintertillägg. I de sista ackordsavtalen infördes ett vikttillägg.
1990 tillkom ett mini-OB på två kronor i timmen på vardagar.
Samma år skrev Transportarbetareförbundet och Tidningsutgivarna TU, som då representerade arbetsgivarsidan, i en kommentar att "avtalet ger helt orimliga konsekvenser och hela avtalet måste helt revideras". Det måste också övervägas att införa ett riktigt OB-tillägg, menade man. Ingenting av detta blev verklighet.
Ända sedan det första avtalet fanns en skrivning att om distriktets eller traktens utforming gjorde att det var en stor avvikelse från det normala kunde tidsättning av områdena genomföras genom tidsmätningar.
Transportarbetareförbundet hade bekymmer på 70-talet. Hamnarbetarna var i konflikt med Transportledningen i Stockholm och Transport uteslöt omkring 1000 medlemmar i de norrländska hamnarna som vägrade lägga ner sina avdelningar och gå upp i de centralstyrda storavdelningarna.
Transportledningen hoppades att merparten skulle krypa till korset och begära nytt inträde i förbundet. Så blev det inte.
1972 bildades Svenska Hamnarbetarförbundet i Örnsköldsvik och i hamn efter hamn i hela Sverige lämnade majoriteten av hamnarbetarna Transportarbetareförbundet och gick över till det nybildade förbundet.
I sina memoarer skriver Hasse Ericson om tidningsbudsavtalet under rubriken "Även tidningskäringarna fick sitt".
Han berättar om hur han blev mycket god vän med dåvarande Tidningarnas Arbetsgivareförenings VD Rolf Österberg, som sedan gick över till Dagens Nyheters koncernledning. De båda var överens i det mesta som gällde tidningsbuden och tillsammans med honom kom Hasse Ericson på vad han kallar "en helt ny lösning på arbetsmarknaden". "Tidningskäringarna" skulle få en social hjälpfond.
Tidningsbuden saknade försäkringar och Transport var i behov av fler medlemmar.
Den 15 december 1975, samma dag som det första avtalet undertecknades, bildade Tidningarnas Arbetsgivareförening och Transportarbetareförbundet "Tidningsdistributörernas Sociala Trygghetsfond" som skulle samarbeta med försäkringsbolaget Folksam. Fonden skulle också hjälpa de transportanslutna tidningsbuden och deras familjer till att ta semester.
Försäkringsskyddet hade t.o.m. bättre villkor än det som vanligtvis gällde på den tiden inom SAF/LO-området.
I ett kollektivavtal med SAF-anslutna företag kunde man inte längre ge några öppna förmåner för de som var medlemmar i facket. Men här handlade det om en uppgörelse om att sätta in en andel av lönepotten i en fond. Försäkringarna gällde enbart för medlemmar i Transportarbetareförbundet för att stimulera tidningsbuden till att ansluta sig till Transport. Försäkringarna gällde även tidningsbudets make/maka."Vi ansåg detta nödvändigt då det ofta är maken som ombesörjer distributionen. Om make till medlem drabbas av olycksfall skulle denne då inte vara oskyddad i sin ekonomi", skriver Hasse Ericson.
En del av försäkringarna har idag blivit allmänna AFA-försäkringar.
Fonden fylldes snabbt på med stora pengar och efter en tid fanns det hela 90 miljoner i fonden.
Hasse Ericsons goda kontakter med arbetsgivarsidan var ingen nyhet. 1972 gjorde han och en annan tjänsteman i Transports ledning en jorden runt-resa tillsammans med en av de högsta direktörerna i SAF och Stuveribolagens direktörer och chefer. Resan kostade förbundet 22.500 (156.000 i dagens penningvärde) plus traktamenten. Hasse Ericson sa på kongressen 1972 att han skulle redovisa sina upplevelser i tidningen Transportarbetaren. Men av detta blev det ingenting.
Resan till Kanarieöarna några år senare blev desto mer omskriven.
Bilden av Hasse Ericson med en stor cigarr på poolkanten i San Augustin nyåret 75-76 förföljde honom resten av hans ordförandetid. Det hjälpte inte att en ansedd fackföreningsman, Pablo Castellano, försvarade hans Spanienresa. Det anses att bilden även bidrog till att socialdemokraterna i valet 1976 förlorade regeringsmakten efter 44 år.
Och snart kom nya skandaler slag för slag.
Kommentarer